Så här klumpig utrustning har jag inte haft - men tidvis bra nära

Jag har under åren hunnit med att avverka åtskilliga kameror. Till en början fick jag låna min mammas Baby Box en lustig liten kamera från Zeiss. Den första egna var en bälgkamera av typen Kodak Brownie 6 x 9. I princip en hopfällbar lådkamera, som jag helst vill glömma, för den var så tråkig. Nästa var en enögd spegelreflex - Graflex - hette den. Den var ca 20 x 20 x 25 cm hopfälld och vägde väl 1,5 och 2 kg. Bilderna togs på glasplåtar 4 x 5 tum. Med den tog jag bl.a. vidstående bild gemenligen kallad Provrörsbarn av min teckningslärare. Sedan har det följt ett antal varierande kameror, med det gemensamma att de flesta varit spegelreflexer, utom Steky och Mycro , som var små minikameror för 16 mm film och köptes mest på kul.

När jag började på Atelje Bellander skaffade jag mig en Leica M3, som jag inte trivdes med, eftersom jag inte kunde se vad jag tog vid närbildstagningar. Än mindre ställa in skärpan.

Jag gjorde mig av med storformatskameran Graflex och Leican och skaffade jag mig en mellanformats Rolleiflex. Den använde jag en hel del för svartvit fotografering, men nu står den mest i sitt skåp för att tittas på.

Ett slag fick jag för mig att jag skulle filma istället för att stillbildfotografera så jag köpte en Canon dubbel-8. Men jag fann att för att det skulle bli något bra, krävdes att man planerade filmandet och satsade mängder med tid - vilket inte fanns för mig - så det slutade jag med.

Den byttes mot en Exacta och dess lillebror Exa. Att det blev två var för att ge möjlighet till både svartvitt och färg. Båda hade samma objektivfattning. De var dock en smula klena i konstruktionen och Exactan släppte in ljus på filmen.

När så Zeiss introducerade Contaflex Super med utbytbart bakstycke och olika tillsatsobjektiv föll jag direkt och bytte ut Exacta och Exa mot en sådan. Jaha, den var väl inte så dålig -- men lite klumpig och ohanterlig. Tillsatserna visade sig vara ganska begränsade.

Så småningom var det dags för byte igen. Denna gång till en Chinon-kamera med teleobjektiv och mellanringar. Den var trevlig och bra på alla sätt även om jag fick problem med 13.5 cm teleobjektivet där det läckte ut fett på bländarlamellerna. Det hjälpte inte med service så det fick bli ett nytt.

Med stigande ålder fick jag allt svårare att ställa in skärpan, så då blev det ånyo dags att byta kamera. Nu blev det en Pentax , med zoomobjektiv. Den blev dock för klumpig och stannade ofta hemma, så man stod där utan kamera när motivet uppenbarade sig.

Nu hoppades jag ha funnit idealet i Nikon Coolpix 950. Den har ett flertal fördelar, som:

• Den är digital, så man får sina bilder på PC med den fördelen att man kan se dem direkt när man kommer hem och bilderna blir lätta att hitta och titta på. Dessutom går det att snabbt skriva ut snygga färgbilder via sin egen skrivare.
• Man kan se motivet exakt på displayen, som går att vrida i lämplig vinkel så man slipper ligga på magen i blötan för att ta något litet i marknivå.
• Den har automatisk skärpeinställning och exponeringsinställning, som gör att man kan koncentrera sig på motivet.

Jag skaffade en teletillsats till som innebar två gånger längre brännvidd på teleinställning, men den var otymplig och tung.

Nästa kamera jag föll för var en Olympus Camedia C2100UZ med 10 gånger zoomoptik. Den var visserligen lite stor, men i gengäld behövdes ju bara kameran och inga speciella extra tillbehör. Den tog fina bilder trots sin låga upplösning på 2,1 Megapixlar.

En finess som jag inte sett på någon annan kamera, var den elektroniska fjärrutlösaren, en liten mannick som man kunde hålla diskret i handen.

Nu hade det börjat komma smidigare digitalkameror på marknaden. Konica Minolta såg ut att vara idealet, så den blev nästa modell. Men kameran var en besvikelse. Vi var inte överens med varandra så våra vägar skildes efter ett halvår.

Den byttes till en Canon Powershot S2 IS som jag har nu och trivs med. Den uppfyller alla mina behov (för tillfället bör jag kanske säga).

En av de stora fördelarna är den utvik- och vridbara displayen som gör att man kan komma åt att fotografera blommor till och med underifrån utan att behöva lägga sig raklång på blöt mark.

Kameran har inbyggd bildstabilisator, så det räcker att ta med sig kameran och en sats extra batterier när man går ut.

Så var det då dags igen!

Frälst för ovanstående kameras fördelar, men i behov av en större display (man börjar ju bli lite gammal), samt en smidigare hantering när det gäller manuella inställningar och en vidvinkligare optik och längre zoom föll jag för Canon Powershot SX10IS.

Större display och hela 20 gångers digital zoom med än bättre bildstabilisering och fantastiskt enkelt sätt att kontrollera manuella inställningar ger den nästan en systemkamerakänsla.

Nackdelar? Ja, naturligtvis finns det sådana. Men hittills har jag bara funnit två.

• Aningen tyngre dock knappast märkbart
• Lite bulligt resultat vid extrem vidvinkel. Syns mest vid närbild med raka linjer (se bild till vänster).

I övrigt helt imponerande. Vill du se fler bilder kan du gå till min blog och se bilder från Stallarholmens Hembygdsmuséum. Bilderna är tagna på fri hand utan blixt.

Den skall räcka livet ut (vems liv kan ju diskuteras - inte mitt hoppas jag).

Hör gärna av dig om du vill prata kameror!

Bästa resultatet får du om du använder skärm med
upplösningen 1440 x 900 bildpunkter på skärmen.